Nu är jag lite sentimental så jag tänkte skriva ett långt, sorgligt inlägg om dig. Men jag insåg snabbt att det inte är värt det. DU är inte värd det.

Fast grejen är....du ÄR liksom värd det, på ett skruvat sätt. Anyway..here we go. Jag vet att det är jättelängesen det hände, ungefär ett år närmare bestämt. Men jag kan fortfarande inte glömma dig, komma över dej. Saken är, att det "tog slut" på grund av ett töntigt missförstånd....och det är nog det jag stör mig mest på. För att jag vet att vi var perfekta för varandra...det låter konstigt men jag vet att det var så.

Jag vet att du inte har glömt det heller. Jag har vittnen på det. Nyår. Varför? Varför skulle du riva upp gamla sår igen. Det blev ju bara värre. Varför kunde du inte bara låta det vara egentligen. Du fick mig att börja hoppas igen, bara för att upptäcka att det inte var värt det, eller ja, inte för dig iallafall. Ibland blir jag bara arg på mig själv, och egentligen borde jag vara arg på dig....men det går inte. Det går inte att vara arg på en sådan som dig.

Jag vet, jag vet. Jag brukar inte skriva sånt här på nätet. Men jag kände att jag var tvungen. Det är skönt att skriva av sig ibland.